Torsdag eftermiddag

Tittar till vår blogg en liten stund.

Hemma igen

Nu är vi hemma i Sverige igen. Det känns faktiskt helt bra.

Tiden flyger när man trivs

Det är lite svart att fatta att vi ska aka hem igen pa torsdag. Sanslöst va fort tiden har gatt. Men, faktum är att vi bägge tva tycker det ska bli rätt bra att aka hem till Sverige igen. Vi har haft det alldeles jättehärligt och väldigt välsignat under var tid här i Fortaleza, och Gud har verkligen varit med oss pa manga satt och vis.
Den senaste tiden har varit bra, om än ganska busy. Anna har slitit med att bli klar med sina intervjuer, och jag har slitit med att bli brun... ;-) Nja, det kanske inte är hela sanningen. Den senaste veckan har vi bland annat tagit mer tid ute pa Sitio Graça tillsammans med de pojkar som bor där, da de har lämnat ett liv pa gatan med droger och vald. De är sa fantastiska och man far ett sant hjärta för dem. I torsdags kväll tog vi med pojkarna och nagra av medarbetarna ute pa farmen pa restaurant där vi bjöd dem pa middag. Jättekul att kunna ta med dem ut och uppmuntra dem lite grann pa sa sätt. I fredags eftermiddag när vi sa hej da till dem gjorde det ont i hjärtat, och var bön är att alla pojkarna ska klara sig fran aterfall och komma igenom till ett liv fyllt av framtid och hopp tillsammans med Gud.
Det är med andra ord bade skönt men ocksa trist att lämna detta underbara land. Men, vi kommer att ta med oss manga minnen, och böneämnen hem till Sverige. Och vem vet, kanske att Gud en dag vill att vi ska atervända hit för att hjälpa till med att möta nagra av de behov som finns bland gatubarn och fattiga här. Tills dess tror jag i alla fall att vi alltid kommer att komma ihag de människor vi har mött och be för de projekt som vi har besökt.

Oitão Preto

Idag följde vi med My Father’s House till en fattig stadsdel som kallas Oitão Preto, där jag (Anna) jobbade när jag var här för fyra år sedan. Jag kände igen en del av barnen som nu var stora… vuxna! Vi träffade Rafael, som jag följde med till avgiftningsgrupper för fyra år sedan. Han har nu en son på sju månader som hans faster tar hand om. Mamman övergav honom och Rafael kan själv inte ta hand om honom. Fastern är handikappad och kan inte gå men detta är nu tredje barnet hon tar hand om. Vi träffade också Pequena, Elenise, som hon egentligen heter. Hon var 13 år när jag lämnade Brasilien. Idag har hon en son på ett år och sju månader. Själv kan hon inte ta hand om sonen för hon sniffar fortfarande lim. Det är gott att se dem igen men ledsamt att se att de är kvar i samma misär som dem var när jag lämnade. Ibland gör det för ont i hjärtat, som i förrgår kväll när vi gick på strandpromenaden och shoppade lite på marknaden. På gatan bredvid de fina stånden sitter en blind man och ropar och ber om pengar. Lite längre bort sitter en förståndshandikappad man med förvridna ben och spelar dragspel. Han får ganska mycket pengar i sin burk trots att han spelar allt annat än vackert. När vi går på marknaden kommer en kvinna fram till mig och ber om en real (3.50 SEK) och berättar sitt livs historia (om den nu var sann…) som är väldigt tragisk där alla familjemedlemmar dött utom en som är blind. Vet inte om jag ska tro på det men något är det som får alla dessa människor att gå så lågt och förnedra sig själva genom att tigga. Den blinde mannen och den förståndshandikappade skulle i Sverige ha fått hjälp, den gamla kvinnan skulle ha blivit erbjuden omsorg. Det finns hjälp att få i Brasilien men ofta vet inte dessa människor om det och kan inte kämpa för sin rätt till hjälp. Det är tragiskt. Och ibland blir det för mycket. Tårarna kom den kvällen där vi gick i våra rena kläder, mätta magar, med shoppingpåsar på väg mot vår fina lägenhet (som vi för övrigt betalar lika mycket per månad som en del tjänar per år).

Svordomar och fotboll…

… hör väldigt intimt ihop här i Brasilien. Igår gick vi på fotbollsmatch på Castelão stadion – tillsammans med ca 15 000 galna brasilianare. Stadion rymmer ca 45 000 personer tror jag, så det kändes bitvis ganska tomt. Fast, 15 000 brassar låter mer än 150 000 svenskar tror jag mig kunna säga efter den här upplevelsen. Det var verkligen vrålkul, även om jag lärde mig en massa nya ord på portugisiska, som det inte är så lämpligt att kunna egentligen. Fortalezas fotbollslag, Tricolor, spelar i högsta divisionen här i Brasilien, men de är inte så där jättebra. Igår var det cupmatch, mot Atletico Mineiro som vanligtvis spelar i divisionen under Fortaleza. Tricolor förlorade med 1-3 och spelade ungefär lika bra som KilsAIK (typ division 3 standard). Oj oj oj, vad fula ord Fortalezas supportrar använde när de kommenterade sitt lags förlust och dåliga spel. Fotbollsupportrar är väldigt bra på att hata sina egna spelare, om de inte gör som de borde, dvs vinner :-)
Men, det var en härlig upplevelse, och roligt hade vi!

Gatubarn och fattigdom

Familjemöte

I onsdags hade Casa De Meu Pai, (gatubarnsprojektet), familjemöte. Det har de ca 1 gång i månaden. På dessa möten kommer familjerna till gatupojkarna som projektet har kontakt med för att få chans att komma bort från vardagen lite grann. Några av projektets volontärer leker med barnen, medan resten umgås med de vuxna. De flesta av dem kommer från extremt fattiga och tuffa omständigheter, och har knappt råd att ta sig till projektets hus. De har klätt upp sig i sina enda fina kläder, och får på de här mötena chans att prata av sig lite, men också få lite mat och chans att lära sig nåt nytt. Många av de familjer som gatubarnen kommer från är så fattiga att de inte kan läsa, och de har oftast inte kraft och ork eller ens en möjlighet att arbeta eller tjäna pengar. I onsdags hade vi matlagningskurs med dem, då de fick lära sig att baka pizzadeg. Kanske att några av dem genom detta får kraft och ork att börja laga lite enkel mat för att sälja vidare till andra. Jag blir lätt rörd när jag ser de här människorna där flera av deras barn lever på gatan med tiggeri, crack och våld som vardag. Samtidigt verkar det som att de vuxna har så dåligt självförtroende, att de knappt vågar lära sig att laga pizzadeg. De är på nåt sätt allmänt sedda som misslyckade, och de har svårt att tro på sig själva. Men, förhoppningsvis kan dessa familjemöten ge dem nya perspektiv, och hopp för framtiden. Igår var det i alla fall ett av barnen som var med som ville bli kristen, och det är ju bara underbart!

Tiden flyger

På en vecka hinns ganska mycket med här i vårt varma land. Kanske att ni har hört rykten om regn och översvämningar, och de är klart, lite har det allt regnat på sistone. Men, det är ändå ca 30 grader varmt, och vi hinner duscha minst tre gånger om dagen i alla fall. Och Anna o jag är säkra på att vi kommer att va ganska bruna när vi kommer hem :-) Påsken här var lugn och skön. De flesta ickekatolska kyrkorna (baptister etc) har väldigt lite fokus på påsk, vilket ju känns lite konstigt för oss kristna svenskar. En orsak till detta verkar vara just önskan om att vara lite annorlunda än katolska kyrkan, som satsar stenhårt på påsk här. Men, vi gick i alla fall på ett möte i en av de största kyrkorna i Fortaleza, Igreja Batista Central. De firar sina möten med ca 5 000 personer i ett stort tält i en förort. Där fick vi vara med om ett väldigt amerika-inspirerat påskspel med kör och drama. Tyvärr måste jag väl vara ärlig och säga att det inte var så värst inspirerande. Annars var nog påskhelgens höjdpunkt SPETTUS! Värsta goda maten. Tänk dig en restaurant där du får äta hur mycket du vill, likt ett svenskt smörgåsbord, men ovanpå allt så får du vid bordet hela tiden serverat nygrillat kött i massor! Lamm, oxfilé, fläskfilé, ryggbiff, kycklingfilé, kycklinghjärta, och en massa andra sorter! Så sanslöst gott! Vi är nästan mätta fortfarande. Det var verkligen fest! Förutom detta har vi under veckan också hunnit med besök i familjer, en tur ner på gatan för att prata med gatupojkarna (se kort, visst är de söta ;-) om än lite höga på lim), och mycket mer. Livet fortsätter att vara härlig, men tiden går för fort…

Bilder fran Canoa

Här kommer lite bilder sa att ni far se hur härligt vi hade det i Canoa Quebrada!

Kontraster

Det är stoooooor skillnad mellan olika människors levnadsstandard i det här landet! I helgen som var akte jag o anna till Canoa Quebrada; en helt fantastisk plats. Värsta paradiset!!! (Bilder kommer)Vi njöt nat oerhört! Bodde pa ett litet mysigt hotell med pool o allt. Sen var vi nere pa stranden o solade, fick "svensk massage", akte beach buggy o allt mojligt kul. Och sa at vi glass forstas!!! (viktigt för välmaendet!) Hur som, i Canoa kändes livet väldigt lyxigt...

Igar däremot fick vi se ett helt annat liv. Vi gjorde hembesok till en familj i en favela (slummen). 11 personer i ett hus ungefar lika stort som vart vardagsrum! Mörkt, rattor, enormt skitigt, kackerlackor, rök fran spisen, doft av urin, etc. Jag, som egentligen aldrig sett nat liknande var lite chockad. Favelan som familjen bor i har mycket problem med droger, gäng, vald och sant. (Inga kort harifran, av förklarliga skäl, inte sa smart att visa sig med en kamera, som vit person i ett sant omrade). Ovanpa allt sa har ett av deras äldre barn valt att lämna hemmet för att bo pa gatan. Detta tillsammans med allt vald, gör att mamman i familjen inte släpper ut barnen för att leka pa gatan. Sa, de maste vara hemma i sitt skitiga och illaluktande hem alltid. Och samtidigt blir jag sa imponerad av dem. Här satt tre barn i yngre tonaren och berättade blygt för oss om sina drömmar. De villa ga ut skolan, och studera för att kunna bli läkare, advokat och lärare... Helt otroligt! Vilka kontraster...

Sammantaget maste jag säga att det är svart att inte bli berörd av de människoöden vi möter här. Det ar nyttigt ocksa, att mota dem o forhoppningsvis fa vara till uppmuntran for dem.

Nu ar det snart pask. Vet inte vad det innebar har, forutom att jag (staffan) idag ska folja med pa ett fangelsebesök igen. Rapport kommer! Ska bli spännande!

GLAD PASK!