Oitão Preto

Idag följde vi med My Father’s House till en fattig stadsdel som kallas Oitão Preto, där jag (Anna) jobbade när jag var här för fyra år sedan. Jag kände igen en del av barnen som nu var stora… vuxna! Vi träffade Rafael, som jag följde med till avgiftningsgrupper för fyra år sedan. Han har nu en son på sju månader som hans faster tar hand om. Mamman övergav honom och Rafael kan själv inte ta hand om honom. Fastern är handikappad och kan inte gå men detta är nu tredje barnet hon tar hand om. Vi träffade också Pequena, Elenise, som hon egentligen heter. Hon var 13 år när jag lämnade Brasilien. Idag har hon en son på ett år och sju månader. Själv kan hon inte ta hand om sonen för hon sniffar fortfarande lim. Det är gott att se dem igen men ledsamt att se att de är kvar i samma misär som dem var när jag lämnade. Ibland gör det för ont i hjärtat, som i förrgår kväll när vi gick på strandpromenaden och shoppade lite på marknaden. På gatan bredvid de fina stånden sitter en blind man och ropar och ber om pengar. Lite längre bort sitter en förståndshandikappad man med förvridna ben och spelar dragspel. Han får ganska mycket pengar i sin burk trots att han spelar allt annat än vackert. När vi går på marknaden kommer en kvinna fram till mig och ber om en real (3.50 SEK) och berättar sitt livs historia (om den nu var sann…) som är väldigt tragisk där alla familjemedlemmar dött utom en som är blind. Vet inte om jag ska tro på det men något är det som får alla dessa människor att gå så lågt och förnedra sig själva genom att tigga. Den blinde mannen och den förståndshandikappade skulle i Sverige ha fått hjälp, den gamla kvinnan skulle ha blivit erbjuden omsorg. Det finns hjälp att få i Brasilien men ofta vet inte dessa människor om det och kan inte kämpa för sin rätt till hjälp. Det är tragiskt. Och ibland blir det för mycket. Tårarna kom den kvällen där vi gick i våra rena kläder, mätta magar, med shoppingpåsar på väg mot vår fina lägenhet (som vi för övrigt betalar lika mycket per månad som en del tjänar per år).